Sitta på ett fullsmockat tåg, på ett smutsigt golv med en öl i handen. Ryggsäcken som ryggstöd. Sånt här älskar jag. Inte ironi. Det känns genuint ‘tågluffigt’ och helt underbart. Bara susa fram i 300 km/h, på väg mot nya destinationer och nya kamrater.

En av alla människor jag träffat har jag fortfarande väldigt bra kontakt med. Jeff, amerikanen som sålt allt han ägde och sagt upp sig från jobbet, slutat träna sitt hockeylag och åkte ut i världen. ”My entire life is in this backpack.”. Så inspirerande människor stöter man inte ofta på, och jag är glad att jag råkade vara på samma plats vid samma tidpunkt som honom. Våra vägar skiljdes åt när jag lämnade Interlaken. Sedan dess har han rest runt, men hans EU-visum gick ut, så han lämnade in en jobbansökan och fick jobb som engelsklärare i en liten stad i Tyskland. Sen, om ett år eller så hade han planer på Asien om jag inte minns fel.

De som känner mig väl vet att jag ibland kan känna mig väldigt less på allting, och att jag själv länge velat göra precis samma sak som han gör just nu. Jag förklarade i ett mail hur jag känner, och att jag är sugen på att göra samma sak. Han är lite äldre än mig, 31 eller 32, och är en väldigt vis kille, så jag bad honom om råd. Han svar löd så här:

”First of all; do you have a skype account?  I would like to speak with you.  Especially related to something as big as this. I can only speak from my own experience, but I knew I made the right choice in Iceland.  That was the first and second day of my trip. However, my situation may be different.

I cannot say too much because I do not know your situation.  I think you are an awesome guy that has a lot to offer this world.  If you think that you want something more, than reach for that something. But don’t give up every option to do so. I wanted more, and I left everything else behind me to get it.  It has brought me to Germany, where I have things the way I would have never had, if it was not for deciding for myself.

You have to make that decision.

If you want to skype me, that would be best.  I would love to speak with you regardless, but, it seems I may be able to help.
I erg you do call me.

Great to hear from you and wait for your call.

Jeff”

Jag ska ringa honom någon dag och höra vad han har att säga och vilka råd han kan ge mig.
Det är ett jävligt stort beslut att ta, ingenting att hasta fram. Krävs mycket mod och självförtroende, men den största frågan jag ställer mig själv är vad jag ska göra sen när jag kommer hem. När kommer jag hem? Om allt skiter sig kanske det bara blir någon månad. Om allting går bra och jag kan ströjobba lite här och där kan det bli länge. Det är omöjligt att veta.

Det finns många negativa sidor och mycket som kan gå fel. Men, samtidigt så tycker jag att livet är för kort för att jobba och bo kvar på samma plats hela sitt liv. Jag är ung nu, men inte för evigt.

On?